idag gick prövotiden på mitt körkort ut... woho!

dagens bekännelse: jag har otroligt lätt att måla upp visioner och springa in i människor, platser och romanser som man nog borde ta lite långsammare. om jag träffar nån så målar jag direkt upp en bild om hur hon är, hur hon tänker och hur vi skulle passa så bra tillsammans. om vi börjar prata lite, kanske småhångla då är jag i mitt huvve redan inne på vad våra barn skulle heta, om vad vi ska prata om när vi tar en promenad på djurgården på söndag, om hur vi berättar för folk hur vi träffades, hon snygg hon är på söndagmornar och inte så mycket tanke över huvud taget på att man kanske skulle ta det lite långsamt.


när illusionen brister så blir jag oftast väldigt rädd och paff och förstår inte vad som hände. antar att jag kommer gifta mig på riktigt när bubblan inte brister.








en extrabekännelse är att jag spyr nästan ALLTID när jag är full. är sån bara.

satt för ett tag sen i en studentlägenhet i studentstaden lund och samtalade över ett par tre groggar med min gode väl kungen, barsken, diktatorn, om livet och dess förutsättningar i den sjunkande eftermiddagssolen.

båda var rörande eniga om hur fruktansvärt irriterande det är med människor som inte känner igen en. kungen var rörande enig om att jag skulle skriva nåt om det på bloggen. jag var rörande enig om att det var riktigt.


men hur många gånger har man inte hälsat på nån som helt och hållet glömt bort en, som inte vet vem man är även fast man kanske är hans ex brorsa, eller tobbes arbetspolare eller nån annan halvkänd människa. jag är väldigt bra på ansikten, men inte lika bra på namn alla gånger så jag känner väldigt ofta igen människor men kommer inte på namnet, men det är ju bara en egenskap jag har, eller inte har.

man hamnar ju automatiskt i ett underläge, där jag är stalkern och den andre är den världvana människan som träffar så otroligt många människor så man har inte har tid att komma ihåg alla! helt plötsligt blev man mindre värd, bara för att man kommer ihåg människor som man träffar?

vi var rörande eniga om att det absolut värsta är när människor låtsas att inte känna igen en, när man träffar på nån som man är helt övertygad om att den vet vem man är. man har kanske gått i samma skola, har tusen gemensamma polare, hängt på fester tillsammans, vart nån kompis kompis och man har hängt en två tre gånger. och det är så genomskinligt, för om man går fram och hälsar och säger (i mitt fall):

-heeej.. shit. ja har ju totalt glömt bort ditt namn.. vad vare du hette?
och tillbaka får man ett halvstelt PÅLAGT halvleende som försöker påvisa att man inte är igenkänd, även fast man ser och vet och människan verkligen inte kan dölja att hon/han verkligen känner igen en..
-eeehm.. har vi träffats nån gång?

så ska man stå och förklara sig varför man känner varandra, hur ens kopplingar löper och man gräver sig ett socialt hål.

-ne vi stod ju å låtsasdj:a på martins fest, sen sågs vi snabbt när du fikade med anna på nytorget.. du är ju polare med anna å lisa å emelie å rasmus å dom..
-jaha.. heej. ja juste.. va vare du hette?
-henrik
-juste.. ja kul. människan vänder sig om och fortsätter prata med den häftiga människan som hon/han nu ökat sin sociala status hos.



varför varför varför är det fel att känna igen människor och vara trevlig? varför?


diktatorn och jag var också rörande eniga om att människor som lyssnar är otroligt fantastiskt. en människa man träffar efter ett år och som fortfarande kommer ihåg vad man pratade om sist och genuint undrar hur man mår och lyssnar på svar.







vi är rörande eniga om en massa saker .

i lördags skaffade jag en cykel. berta heter hon. berta är värd  500 kr, men nerprutad av mig till 300, (inga hard feelings berta, men fotoassistenter tjänar inte pengar)(du är värd så mycket mer). berta är en mustang bland cyklar, en cyklarnas vildhäst, en otämjd hingst och sen hade jag slut på hästmetaforer. en blå och vit monark damcykel från ca mellankrigstiden där det vita blivit gult och framhjulet är skevt och den låter så jävla fantastiskt. och cykla genom söder när våren är på väg är på riktigt helt otroligt. (favoriter till jobbet: danvikstull (speciellt bron), stadsgårdskajen efter birka line och södermälarstrand precis efter slussen innan mariaberget. favoriter hem: precis efter henriksdal, när man kommer ner till sickla strand/hammarby sjöstad. inte mycket som slår det)

och att kunna sticka ner och panta lite ölburkar i finntorp centrum, köpa en kalle anka pocket och cykla söderut på äventyr, hitta det ABSOLUT finaste stället i järla sjö med ett soft träd man kunde luta sig mot, solnedgång, blankt vatten, en siluett av hammarbybacken och klämma en kalle anka . shit. de känns bra det här.

vad ni än håller på med, sätt på soundtracket till gladiator. allt blir absurt ödesmättat, äventyrligt, och spännande..

såhär ser en svamp i ett badrum i en lägenhet i montmarte i paris i frankrike där två flickor från svenska välbärgade stockholmsförorter bor... ut.

så var man bosatt i finntorp, becksjudarvägen 31. själv på 18 kvadrat, kokvrå, bäddsoffa och lpspelare. och sen 10 minuter så finns även INTERNET! denna fantastiska uppfinning. hela världen i en plåtburk med några elektronik kretsar i. äntligen är jag nåbar. och kommer blogga som en tok på e, det finns så mycket att säga och vara.

när man knatar ut från porten på karlavägen 97, jag-ska-bara-dricka-en-max-två-öl-bakis och solen fullkomligt bombaderar in i formelettfart genom ögonen och bländar av hjärnan, det är en tomas ledin himmel och man är på väg till jobbet..

då vill man inte gå till jobbet, då vill man gå långsamt genom stan och inte ha glömt podden hemma.


















ps. ursäkta den dåliga närvaron, pga flytt så har internet inte helt kommit i takt med verkligheten än. ska återgärdas..

oo fuck. det är ju fan svårt ju. försöker packa ner vad som kan vara viktigast att ha. sortera bort alla onödiga pryttlar man alltid samlat på sig. gamla tändare, solglasögon, torkade rosor, reklamblad med snygga bilder, en gammal spritflaska, två gamla spritflaskor, tysen serietidningar, kepsar, boxar, pärmar, lådor, sladdar, noter, dagböcker, vanliga böcker, kläder som man växt ur eller som bara är hiskeligt fula, tygpåsar, gamla plattor, gitarrer, munspel, visitkort, presenter man aldrig öppnat, växelmynt, en starwarsplåtbörk. steroen, ska jag ta med den?



vad behöver man egentligen, pengar, ett piano och kameran sen kanske jag är nöjd. lite schyssta t-shirts och mysiga brallor. vet inte.. det är kanske inte så viktigt ändå.

alarmet ringer.. var. va? .. hur..

just.

bagis. fan va fint.. solen skiner. jag skulle nog behöva sova ett århundrade till kanske.. AJ mitt huvud. varför varför varför blev det rysk champange igår för.. även om den tydligen kom från spanien. årets idiotkap.. kgb-loga på sen var den rysk.

å fan.. hugo har ju tvåtusen serietidningar på toan. kanske ska bakisskita lite.

rocky.. haha. fan vi snacka ju rocky igår.. hur kan nån med samma sammansättning som bob blandsaft förstöra mitt liv. AJ.. shit. har man ont i huvudet redan när man vaknar är det problem. dom sover.. orkar inte väcka dom. fan jimpan har vart lite tjurig på sistone så ja ska nog skynda mig.

















SÅ LIGGER CHEFEN OCH SOVER PÅ JOBBET! tar en dusch och luktar lite bättre iaf..

efter en eller två turer för mycket en redig hugo lindmark så ska vi iaf stå på scenen imorrn ca kl 20.00 !!


och alla ni som hade tänkt pallra er dit får för fan ta er dit också!!






ALLTSÅ OBS OBS OBS FÖRTYDLIGANDE!!

VI SPELAR IMORGON, INGET ÄR INSTÄLLT!


puss

OBSOBSOBS.
jag som tokproppsade för spelning på onsdag, det blir tyvärr tyvärr inte av.

fick mig ett sms av klubbarrangören som löd typ ca: fixa 150 pers annars får ni inte spela.

jag skulle gärna bläddrat till h i telefonboken och hittat "hundrafemtio pers som vill gå på spelning om två dar" men hade inte det numret. så .. ja. jättebra fest.





men ingen bunt ensamma hjältar.

nu jävlar är det dags igen!

på onsdag, den 19/3-2008, kl 20.00 så kommer vi räkna in första introt och då får ni fan se till att vara på plats!!


A BUNCH OF LONESOME HEROES
spelar exklusivt på Club Retro, på Retro, på Sveavägen 120, det är 18 år i dörren, och GRATIS!


och det var snuskigt dålig uppslupning sist, så nu är det upprättelse!







alla är välkomna, alla får dansa och alla får ryckas med, det är OK!
SÅ KOM KOM KOM KOM NU FÖR FAN!

det beror väl på vad jag skrev till henne?

FANTASI

är det bara jag som känner mig lite förbjuden när jag snoozar på mornarna?

man ligger mitt i en helt fantastiskt dröm om typ en bunt nakna snygga tjejer som vill ha sex med en och så börjar mobilen vibrera (världens bästa alarmsignal, like a rolling stone, haft i ett år nu, blir aldrig trött på den, tack) och man rycks upp med morgonfrilla, morgonstånd, dåsig blick, fokuseringssvårigheter och lätt torrhet i gommen och tycker rätt och slätt att världen suger rätt hårt just nu. man behöver ju gå upp men fy fan vad jag bara vill stanna i sängen.

så börjar man rationalisera bort saker man egentligen borde göra i huvudet.. i perioder om en snoozning.

om jag skiter i att duscha idag, de e bara jimmy på jobbet och han har rökt så mycke braj att han har ju ingen aning om hur ja luktar.. katching 9 minuters extra ta igen, eller ta upp, sig tid.

nästa gång mobiljäveln börjar ringa rationaliserar man bort nästa sak.

om jag skiter i den där softa stunden med en kopp te, två mackor, racka på lillsyrran och läsa tidningen så kan jag helt klart ligga här ett tag till..

och en gång till.

om jag skiter i frukosten helt..

och igen.

om jag slänger på mig det som ligger framme och springer allt jag har till tåget kan ja..

igen.

om jag bygger en helikopter som mcgyver borde det gå snabbare än roslagsbananen.








och varje gång känner jag mig sådär tillåtet förbjuden. typ som att gå mot rött, eller ta den sista kakan, eller käka för mycke glass och godis, eller hångla och ta nån på brösten, eller röka i österskär, eller dricka sprit på en vardag..


IT*S THE LITTLE THINGS THAT KEEPS YOU ALIVE.. o herre gud.