satt för ett tag sen i en studentlägenhet i studentstaden lund och samtalade över ett par tre groggar med min gode väl kungen, barsken, diktatorn, om livet och dess förutsättningar i den sjunkande eftermiddagssolen.

båda var rörande eniga om hur fruktansvärt irriterande det är med människor som inte känner igen en. kungen var rörande enig om att jag skulle skriva nåt om det på bloggen. jag var rörande enig om att det var riktigt.


men hur många gånger har man inte hälsat på nån som helt och hållet glömt bort en, som inte vet vem man är även fast man kanske är hans ex brorsa, eller tobbes arbetspolare eller nån annan halvkänd människa. jag är väldigt bra på ansikten, men inte lika bra på namn alla gånger så jag känner väldigt ofta igen människor men kommer inte på namnet, men det är ju bara en egenskap jag har, eller inte har.

man hamnar ju automatiskt i ett underläge, där jag är stalkern och den andre är den världvana människan som träffar så otroligt många människor så man har inte har tid att komma ihåg alla! helt plötsligt blev man mindre värd, bara för att man kommer ihåg människor som man träffar?

vi var rörande eniga om att det absolut värsta är när människor låtsas att inte känna igen en, när man träffar på nån som man är helt övertygad om att den vet vem man är. man har kanske gått i samma skola, har tusen gemensamma polare, hängt på fester tillsammans, vart nån kompis kompis och man har hängt en två tre gånger. och det är så genomskinligt, för om man går fram och hälsar och säger (i mitt fall):

-heeej.. shit. ja har ju totalt glömt bort ditt namn.. vad vare du hette?
och tillbaka får man ett halvstelt PÅLAGT halvleende som försöker påvisa att man inte är igenkänd, även fast man ser och vet och människan verkligen inte kan dölja att hon/han verkligen känner igen en..
-eeehm.. har vi träffats nån gång?

så ska man stå och förklara sig varför man känner varandra, hur ens kopplingar löper och man gräver sig ett socialt hål.

-ne vi stod ju å låtsasdj:a på martins fest, sen sågs vi snabbt när du fikade med anna på nytorget.. du är ju polare med anna å lisa å emelie å rasmus å dom..
-jaha.. heej. ja juste.. va vare du hette?
-henrik
-juste.. ja kul. människan vänder sig om och fortsätter prata med den häftiga människan som hon/han nu ökat sin sociala status hos.



varför varför varför är det fel att känna igen människor och vara trevlig? varför?


diktatorn och jag var också rörande eniga om att människor som lyssnar är otroligt fantastiskt. en människa man träffar efter ett år och som fortfarande kommer ihåg vad man pratade om sist och genuint undrar hur man mår och lyssnar på svar.







vi är rörande eniga om en massa saker .