är det bara jag som känner mig lite förbjuden när jag snoozar på mornarna?

man ligger mitt i en helt fantastiskt dröm om typ en bunt nakna snygga tjejer som vill ha sex med en och så börjar mobilen vibrera (världens bästa alarmsignal, like a rolling stone, haft i ett år nu, blir aldrig trött på den, tack) och man rycks upp med morgonfrilla, morgonstånd, dåsig blick, fokuseringssvårigheter och lätt torrhet i gommen och tycker rätt och slätt att världen suger rätt hårt just nu. man behöver ju gå upp men fy fan vad jag bara vill stanna i sängen.

så börjar man rationalisera bort saker man egentligen borde göra i huvudet.. i perioder om en snoozning.

om jag skiter i att duscha idag, de e bara jimmy på jobbet och han har rökt så mycke braj att han har ju ingen aning om hur ja luktar.. katching 9 minuters extra ta igen, eller ta upp, sig tid.

nästa gång mobiljäveln börjar ringa rationaliserar man bort nästa sak.

om jag skiter i den där softa stunden med en kopp te, två mackor, racka på lillsyrran och läsa tidningen så kan jag helt klart ligga här ett tag till..

och en gång till.

om jag skiter i frukosten helt..

och igen.

om jag slänger på mig det som ligger framme och springer allt jag har till tåget kan ja..

igen.

om jag bygger en helikopter som mcgyver borde det gå snabbare än roslagsbananen.








och varje gång känner jag mig sådär tillåtet förbjuden. typ som att gå mot rött, eller ta den sista kakan, eller käka för mycke glass och godis, eller hångla och ta nån på brösten, eller röka i österskär, eller dricka sprit på en vardag..


IT*S THE LITTLE THINGS THAT KEEPS YOU ALIVE.. o herre gud.