om jag fick välja just nu skulle jag inte vara och jobba utan dra till mosebacke och dricka öl i solen. fuck.






















cred till amanda som vaknar när ja ringer halv 2 och undrar vilken dag det är. så ska det vara.

ja har trååååååååååååååååååkigt ja.

De hänger ihop, avslut, förändringar och ångest, alltid en liten del. Jag tycker de ska bli fruktansvärt roligt att ta studenten, aldrig mer ha en läxa, att börja livet, bli vuxen, tjäna pengar, bla bla bla bla...

Men jag är ju förlorad! Jag kommer ju aldrig klara av det!

Jag är lat, oansvarig, dum och oföretagssam, jag saknar helt framförhållning, jag älskar att vara ung, ansvarslös och slippa tänka på framtiden. Jag är uppväxt på MTV och räkmackor och har aldrig behövt kämpa för en enda jävla sak i hela mitt liv, INGENTING. Nu måste jag det, och det enda jag undrar är hur man gör. Finns det utbildning? Kan man gå en kurs?

Ok, vi gör det strukturerat, en lista är grymt, det är bra.

Jag älskar:

1. Känslan när man är full, snygg, svettig och dansar överallt och så sätter Mr. Dj på precis den låt man vill lyssna på just då, och resten av rummet, resten av världen, försvinner. Man går på euforiknark och glädjeheroin och hela kroppen blir luft.
2. När jag är nykär och vill tänka på nåt annat än henne, men det går ju inte, och ja tänker på när jag får träffa henne, fast ja vet att de e snart, och hur hon luktar i nacken, även fast ja vet hur hon luktar, och vad hon hade för kläder på sig sist och vad ja ska säga till henne när ja ser henne och jag absolut inte behöver ägna en tanke på framtiden.
3. Att stå på en scen med en röd stor gitarr och strålkastarna slås på och trummisen börjar lägga ett tvåtaktsbeat eller det där sextaktsintrot som man aldrig vet när det börjar och varje slag och ton går in i hjärtat och ut i fingrarna och benen och då, i det ögonblicket då jag vet att det kommer att gå så sjukt bra och jag kommer att gå på glädjefnatt i en vecka, då älskar jag mitt allt.
4. När solen gått upp för länge sen, det är mitt på dagen, det är sommar och varmt och ja plockar ut brädan. Jag känner att jag är helt sönderkörd i kroppen sen dan innan men de spelar ingen roll, jag möter upp grabbarna, vi glider bort till parken, sätter på lite soft musik, jag glider upp på ena banken och känner att nu jävlar, ner mot hippen , ollar upp, stompar ner tailen och glider hela vägen och swichar av. Utan att tänka en sekund på vad som händer imorgon.

Jag kan hålla på så hur länge som helst, jag älskar just dom dagarna då det har toksnöat och jag är i alperna, teaterscenens magi, förtrollade sommarnätter men va fan! Kan man tjäna pengar på det? Går det att bygga en framtid runt det? Kanske, om man är tillräckligt bra på det, men varför kan jag inte älska typ bokföring, redovisning och beskattning, fysik, vad som helst istället. Tänk om man verkligen brann för ekonomi, då är de ju klart! Klippt och skuret, du har hela grejen! Du pluggar arslet av dig i gymnasiet, du kommer in på Handels, får stipendium, åker till USA och hela den biten, träffar någon som är likadan som du kan gifta dig med och ge dina ungar en chans att göra något annorlunda. Jag är den ungen tror jag.

Allt jag älskar handlar i grund och botten bara om att göra något fullt ut och göra det här och nu. Det funkar otroligt bra här och nu, men studenten sätter saker på sin spets. Jag vill inte vakna om trettio år och känna att jag aldrig gjort någonting bra, dags att vakna.

För man börjar inse hur bortskämd man är, hela min generation. De allra flesta ungdomar som är födda och uppväxta i Sverige är ett tragedilöst folk. Vi är så tragedilösa att vi blir tragiska. Vi har ju ingenting att relatera till, vi har ingen anledning att anstränga oss när vi har allting redan, vi har inget som sätter våra liv på prov. Vi har aldrig upplevt krig, vi har aldrig upplevt depression, vi har aldrig upplevt fattigdom, och de allra flesta av våra föräldrar har inte heller det, men dom hade våra mor- och farföräldrar som kunde berätta.

Vi är den första helt tragedilösa generationen, den förlorade generationen som inte vet hur livet kan vara när det är som värst.

Vi är uppväxta på Big Brother och välstånd, Cosmopolitan och självklarheter.

Och jag är livrädd, för varje dag märker jag att jag själv är en sån människa som jag alltid fruktat att jag skulle bli, en otacksam, tragedilös, tom, människa som har allting serverat och därför aldrig kan ta för sig. Att jag är förlorad på riktigt!

Men ändå? Jag är nitton. Jag får ha lite kul än så länge.