ett av dagens största ilandsdilemman är detta.

scenario:
du står. i princip var som helst, lite här och var. när som helst. i princip.
och du har inte en sånhär snitsig pryl till din mobiltelefon som gör att den hänger sådär casual runt halsen i en rem, helst blå. du har alltså teleofonen i nån av dina fickor, jackan, jeansen.
och det ringer.
du kanske är på tunnelbanan, du kanske sitter ner, du kanske har massa saker i händerna. och telefon signalen är hög, du känner vibrationerna. pulsen ökar. du försöker i all hets att plocka upp skiten ur fickan, byter hand på matkassen och väskan, du tar plånboken i munnen, du fumlar ner i jeansen, ner i jackfickan där det ligger nycklar, cigg, en anteckningsbok, en vanlig bok, en halväten tjiis-börjare och en present som du inte vet vem som ska få än. och du råkar komma åt en knapp.
där dör mobilen. den slutar ringa.

nu börjar dilemmat, för då står du där handfallen och undrar om det är din eller motpartens plikt att ringa upp. ska man vänta? hur länge ska man vänta? räcker en minut? förstod personen i fråga att man inte alls var otrevlig? att det inte var pga personens läggning, ärende etc som utlöste den klassiska dissen, klickningen.

och i dessa ångestfyllda sekunder, minuter som går så ligger hela världen och gungar som på en knivsegg. hela samvaron hänger på en tunn tunn tråd. du sliter ditt hår, du gråter kanske. du har en ångest som inte är av denna värld.