men jag FÖRSTÅR ju för i helvete inte hur människor orkar. hur fan orkar man vara vuxen! jag får det inte att gå ihop.. det är nog det absolut mest tidsödande jag vet. att försöka bli vuxen. man har ju inte tid över till nåt annat.. kan man inte spendera all sin tid på att vara barn. å gå runt och tycka att saker och ting är barnsligt roliga. typ kolla på en gubbe å börja fnittra hysteriskt för han har en stor vårta eller ta sig på snoppen offentligt och peka jävligt mycke på folk och ha förfärligt mycket drömmar som alla kommer gå i uppfyllelse vilken sekund som helst. bara det blir natt och man får drömma ut dom.

MEN NEJ!

jag är tydligen tjugo år nu, mitt pass säger det, har har tydligen ett jobb som tydligen vill att jag sköter mig och bor tydligen i världens armhåla som det tydligen går ett tåg till som tydligen är sjukt långsamt och det finns tydligen väldigt lite tid över till att träffa vänner, snacka skit och flanera i solen, när solen för en gångs skull visade sig på rätt sida av söder. suck. ja menar.. igår så behövde jag AVBRYTA en lunch med en av mina bästaste vänner bara för att jag inte hade lunch längre. tydligen så är det ok i vuxenvärlden, tydligen är jag inte där än för jag är inte helt ok med det. tydligen. vi hade massa mer saker att snacka om , vi hann inte igenom en tredjedel ens.

bottomline jag är trött för jag sover alldeles för lite och oroar mig alldeles för mycket.










ps. jag är ett SJUKT harry potterfan, jag älskar verkligen harry potter. hängde på låset i somras när den släpptes (ok på riktigt så leta vi parkeringsplats i malmö men nästan) och såg en dokumentär om jkrowling på tv alldeles nyss. och hon definerar på nåt sätt människan som man verkligen unnar de framgångar hon haft och har.
nu har jag sagt det, nu vet världen det, nu kan jag andas ut.

numera är jag även fotografassistent henrik zachrisson. och snart även direktör.



















dagens låt: david bowie - under pressure

om man skulle kunna få åka lite mer longboard så skulle jag vara glad glad glad glad glad glad glad glad.
























och för folk som inte förstod mitt förra inlägg så gjorde jag den klassiska jag-är-så-ful-i-håret-idag-knepet för att fiska kommentarer. exempel på kommentarer som man skulle kunna fått:

snygg brud (singel ;-) ) 20: nej henrik du är inget som blondinbella, du är het. du är snygg, men du är också smart och rolig och bra i sängen (ser ja på dig grrr).
fransman: a qui. nono . mon duie. sacreköör.
bob hansson: henrik jag har inte gråtit sen mina föräldrar skildes, men när jag läser dina instant classics om nutidssverige, de epos du framställer, då grinar jag floder. FLODER HENRIK, FLODER.



and on.. and on.. and on.. and on.. men jag har tydligen missuppfattat läsarna. eller överskattat er tror jag snarare. suck. bakläxa.
så vad gör vi nästa gång henrik klagar över sig själv? KOMMENTERAR MOTSATSEN.
och när henrik klagar på nåt annat än sig själv? HÅLLER MED!


gonattsovsöttdrömblöttpusshenke

jag tänkte fortsätta att hata och skriva ett långt inlägg om blondinbella, sverige som tappat fotgreppet och mediavärldens idioti. och lägga vikten på att hon inte har något som HELST vettigt att säga, jag vill inte veta vad hon åt till frukost, var hon handlade middag, var hon tränar, vad hon har på sig, vad hennes mamma tycker, när hon går på toa, hur hennes bajskorvar ser ut, vad hennes kompis sa om hennes bögkompis dejt.. och eftersom jag inte vill veta det så läser jag inte bloggen, enkelt. men att det är så OTROLIGT många människor som verkligen vill veta om det var permesan i hennes lunchsallad eller inte! hon har fyllt en helt blogg med så otroligt mycket bajs så det är helt otroligt att hon inte drunknar i det!
en HEL blogg om ingenting.






sen kom jag på att enda skillnaden mellan hennes och min blogg nog är att hon har fler läsare än vad jag har.












ps. jag hitta en metro från i SOMRAS på tunnelbanan. börja läsa den och tyckte att jag hört de flesta nyheterna, kollade datumet och den var från typ. 3 juli..

i mitt huvud började genast värsta disneyfilmen spelas upp. "lilla tidningen metro på äventyr". hur han föddes ur tryckeriet för att precis som alla de andra tidningarna leva en dag och sen försvinna i all evighet. men han var inte som dom andra metrosarna. han ville inte dö ensam i en pappersinsamling på haninge station. han hade större planer än så.. en lång och detaljrik historia om hur han rest runt världen, räddat en city i nöd från en stor skogsbrand, seglat på östanvinden över stilla havet, blivit läst av vår samtids stora genier för att sedan ett halvår senare, vilket nog motsvarar en herrans massa tidningsår, landa på ett tunnelbanesäte i sverige för att en fröjdig ung man ska plocka upp den och känna dess värdighet rullade igång i huvet på mig. jag blev så inne i mina fantasier att jag missa min station . nu ligger den hemma och kommer inte dö i första taget.

men på riktigt hur har en metro från i somras hamnat på tunnelbanan i januari året efter. det skulle jag vilja veta.

för tydligen gör man val. och sen går det inte att ändra sig. vilken vettig människa som helst förstår ju att man inte kan ändra på sig! gillar man mellanmjölk, ja då gillar man ju mellanmjölk eller hur? man byter ju inte till lättmjölk hux flux. gillar man lasse stefans så visar man ju inte sitt intresse för per oskars helt plötsligt? jag är ju utbildad revisor, inte går jag och blir rockstjärna inte? nej nej. jag gör mitt val och jag kan inte ändra mig, det förstår vem som helst. ja menar, är man mördare så är man ju mördare. det går inte att ändra på. mördare dom mördar människor hela livet. det är det enda dom gör! hela dagarna! dom springer runt från morgon till kväll och mördar mördar mördar. först kliver dom upp ur sängen och så mördar dom sin katt, sen äter dom frukost och mördar en bra poplåt på radion, sen kliver dom på bussen mördar alla små barn och mammor och gamla tanter och busschaffören på vägen till deras mördarjobb eller var dom nu jobbar, där går dom runt och mördar en hel bunt människor. dom sticker knivar i snabbköpskassörskor, skjuter  lite försäljare, lägger krokben på tunnelbanan för fjortisar som springer så dom hamnar på elrälsen och blir alldeles elektrifierade! de e va mördare gör. dom ändrar sig aldrig. det finns ingen som helst chans att dom hamnat fel nånstans, nån gång när de var alldeles för unga för att ha moral och etik och alldeles för svaga för att stå emot ett grupptryck från de enda människor som nånsin sett mördarn som en person, en del i gänget. de enda som nånsin gav en extra handklapp på ryggen. om de vill att ja ska sparka lite på nån snubbe så gör jag väl det. eller att de kan växa upp, se vad de åstakommit i livet och ändra sig. se misstag. och försöka gottgöra. ändra sig så till den grad att de gör allt för att åstakomma det motsatta, att rädda liv. men märker att det inte spelar nån roll, för i det här avlånga landet så får man inte ändra sig. det är tur det. hur skulle det se ut? pah.









jag skäms över mitt hemland idag.

mytstik är sexigt. cynik är osexigt.

idag har jag gjort två väldigt vuxna grejer och tyckt om det.

för det första har jag köpt min egna allra första vinflaska på systemet. inte till nåt speciellt, utan mest för att jag kunde. och ingen kunde neka mig eller ta en ifrån mig. kanske ett destruktivt beteendedrag men idag kunde jag bjuda på det till förmån för känslan av att knata ut från systemet med en flaska vin i handen å känna mig monserstor.

sen har jag varit på dejt, jag gillar att gå på dejt. mycket för jag gillar corny grejer, jag gillar blommor och choklad och snyftare med hugh grant och hela fallerullan. och att gå och se en musikal tillsammans med en mystisk tjej och sen knata genom ett iskallt stockholm var på det hela jävligt moget, vuxet och corny. som jag njöt.










sen fick jag i födelsedagspresent ett gäng koppar, två bunkar och en vattenkokare med pip.
nu är det väl bara wokpanna, espressomaskin, teliaaktioer och en skilsmässa som fattas sen är jag väl vuxen så det slår gnistor om det.










och till den snälla tjejen utan röst, förlåt för den sjukt osmidiga kommentaren. hoppas du mår bättre! puss

jag är ingen sentimental människa, jag grämer mig inte i det förgångna utan ser framåt för det mesta. men jag kan sakna små saker. just nu just idag kom jag ihåg en grej som s bruka göra när vi var ihop. varje gång vi åkte bil och jag körde så brukade hon lägga sig ner över mittkonsolen, över på min sida och halvsova på min axel eller i mitt knä. (pappas bil är ganska liten, och ganska idealisk för just det, så det är inte så obekvämt som det låter)(tvärtom)

jag vet inte varför jag saknar just det, men jag älskade dom bilturerna när det var.. tyst på nåt sätt. det enda som hördes var nån låg sång på radion, bilen, vinden, gatljus som flyger förbi och en människa man bryr sig om ligger och snusar på en. där är jag nog sentimental.

dagens bekännelse:
jag blir alltid sjukt röksugen när jag är kåt.

men aldrig åt andra hållet.




















































ps. tora hur många gånger.. åå. JAG ÄR INTE SNÄLLHENKE! ja e sjukt-sexig-och-snygg-hunk-henke! TACK

Klockan 4 pa netten. Helt ensam langst ut pa en pir i newport beach. Fullmane. Sla den...

du skulle kunna ha din livs kärlek där..

Jag vet. och ja visste att du skulle saga det. Men man far inget har i usa.

haha fitthenke.. hur kommer det sig att du sitter där?

Long story dude. Fittfest med tre brudar. Christian plockar den fulaste, som verkligen ser ut som jonna bye fuckin skoglund. ja flippar och drar pa aventyr i newp. Schlafar i bilen.

deep shit..

att dricka folköl idag på min 20-års dag ser jag som ett ställningstagande, inte en planeringsmiss.

jag har kommit på hur jag ska bli snuskigt rik!!


många människor har ju problem med att fejsa just... problem . där finns ett behov efter lösning. en efterfrågan.
många människor gillar ju att gräla och ta itu med saker. där finns en lösning. en tillgång.


tillgång och efterfrågan. efterfrågan och tillgång! lite grafer och en snygg kostym så e de bara att bränna till banken och be om lån för att starta upp en liten verksamhet.


henriks problemlösning ab - när du inte orkar med.


så kan vi ha olika specialister, en som är specialist på att göra slut, en som är specialist på att snacka sig ur morgonen efter ett one night stand, en som tar bråk med familjen, en som tar med chefen, en som bråkar med polisen, en som bråkar med nattklubbsvakten.. fan det finns en enorm marknad för detta.




















mitt andra projekt är att döda människor och sen återuppliva dom för att få den ultimata kicken.

fatta hur mång adrenalinjunkies som bara väntar på att få se ljuset och sen ryckas iväg från det, sen så går man i marknadsföringen ut med att det finns en ganska stor chans på att man dör och då kommer alla som överlever bli så jävla glada och dricksa bra. sen gå därifrån med två födelsedagar att fira.


stora pengar att bli gjorda herr zachrisson. tack.

igår stod en pappa med sin son längst bak på roslagsbanan, där man ställer barnvagnar och surfade med tågets rörelser i tjugo minuter. det var det finaste jag sett på ett tag.

VI VANN FÖRSTA DELTÄVLINGEN!

med mig har jag hugo från nåt ölhak söder om stan. hugo kan du ge mig tillåtelse att citera ditt sms i detalj ?


...



jag tar det som ett ja.

generellt sett är jag en väldigt snäll människa. jag blir väldigt sällan upprörd. enligt mig så löser det väldigt få saker, ilskan ställer sig bara som en vägg emellan problemet och lösningen och de e sjukt svårt att slå sönder, höppa över eller smita runt den.

men idag blev jag arg, såndär ilska som kommer väldigt snabbt och väldigt hårt. jag skulle träffa en gammal kär vän, en vän som jag träffar alldeles för sällan. problem nummer ett med oss två är att vi bor en bit från varandra, och vi har inte direkt några gemensamma vänner sådär på rak arm så när vi ska ses så måste vi planera och planera lite mer. problemet nummer två är också att båda vi är vääldigt bra på att glömma, fördrömma och påminna oss om att vi faktist har bestämt att vi ska ses. vi går om varandra och missar våra chanser rätt ofta. och nån brukar alltid bli tvungen skicka det där smst, du jag är ledsen men vi kan inte ses ida. eller, fan vi skulle ju setts igår förlåt.

men nu skulle vi iaf ses, och jag satt så förnöjt på tåget in till stora staden och löste korsord i godan ro. så får jag smst:

hej, ja du.. du kommer bli jättearg på mig men vi kan inte ses ida, bajs fan puss hej.

och då kände jag att de kom, den där sällan upplevda ilskan som kan komma så snabbt. kombinerat med nån slags trötthet och att jag planerat dagen efter det här OCH att jag kom på att jag skulle behöva slå ihjäl fyra timmar av mitt liv på nåt livstrött (vilket jag, btw, är väldigt bra på . men det är ett annat kapitel). jag blev förbannad.

du kunde inte kläckt ur dig det här lite tidigare ditt jävla flarn? va fan.. ja sitter ju på tåget in nu. du e så sjukt jobbig ibland..

nåt i den stilen flög ut i etern till mottagaren.




...

nu kommer historien tappa sin udd lite, då jag faktist inte vill avslöja i detalj det svaret jag fick. det var lite för privat för cybernätet, men låt oss säga att det var ett HÖGST legitimt skäl till att banga mig idag och kanske skriva ett smått otrevligt sms som besked på detta.


och det kom över mig, skulden. varför, varför, varför i helvete kunde jag inte bara ha svarat typ: va synd, varför då? har det hänt nåt?

åter igen så får jag ett besked från nån slags högre makt eller slump att man skall vara snäll mot människor. de blir bättre då.
















dagens besvikelse: kanske inte just dagens besvikelse, mer en generell besvikelse över en konsekvens av vem jag är. jag är för det mesta en OTROLIGT sorglös person, och det är väl på sitt sätt lite sorgligt, men jag väljer att leva på det sättet. jag tror hellre på en histora än att misstro den, det är ju roligare om den är sann. jag litar hellre på en person än att vara vaksam och misstänksam. jag är naiv, blåögd och allmänt glad. jag har inga större tragedier som har hänt mig, och dom som funnits där har jag oftast hanterat på ett bra sätt och har inte satt några grava spår i mig. följderna av mina tragedier har snarare blivit åt det andra hållet, positiva. jag har lärt mig, har fått ett nytt sätt att se på saker och bla bla bla.. MEN det jag ska komma till är att just för att jag är som jag är så blir jag aldrig inkluderad i djupare samtal om tragedier. nån kan sitta och gråta och jag kan komma fram och lägga armen runt na och säga hej hur mår du? och det svaret man får är att jag inte skulle förstå. jag lovar jag förstår. jag förstår nog bättre än de flesta. det är jag besviken på idag.






dagens bekännelse: jag brukar ibland dagdrömma om att jag dör, eller är med om en väldigt svår olycka och om alla som kommer tycka så jävla synd om mig och ge mig sån enorm bekräftelse på att jag är fin och fortfarande en bra människa. jag brukar komma på mig själv och sen nypa mig väldigt hårt i armen som straff. så får man inte göra henrik. fy.

jag gillar att komma ihåg drömmar. inte såna där drömmar som alla måste ha för att vara människor, jag-vill-bli-delfinskötare-drömmen, utan dom kaosartade drömmar som man drömmer precis innan man vaknar. det där tillståndet som inträffar när urklockan vet att kroppen vaknar snart och man är på väg upp och hjärnan börjar funka igen och faktist registrerar det som händer innuti den.

det bland det bästa och bland det värsta. för drömmar ljuger sällan. ibland så blir den snarare slängd i ansiktet på en, en dröm som berättar dom där jobbiga sakerna man lyckats förtränga och inte vill veta att man känner eller tycker.


jag hade tänkt berätta om min dröm men vette fan om ja pallar. det har väl vart lite mycke på sistone. å ändå inte.






...









jag har varit full sen i onsdags. vad händer inte under fyra dagars fylla?

undrar om det är en sista typ omedveten grasp of air innan jag obönhörligen lämnar mina tonår bakom mig. jag fyller tjugo på lördag. tycker ändå jag är en fruktansvärt vuxen människa, jag har alltid vart väldigt vuxen av mig. men ändå är det nåt som skrämmer mig med ålder, och jag kommer inte riktigt på vad det är. jag tror det är förväntningarna som sätts på en.

jag tyckte det var sjukt kul att fylla arton, men ganska jobbigt att fylla nitton. för är man arton är man arton, man är artonåriga killen, man har råd att vara lite dum i huvet utan att förtroendekapitalet naggas i kanten. men nitton. då ska man ha tagit sig ett steg längre. om jag inte gjort det då? utan bara mitt födelsedatum råkar vara där det är?




åå va skönt å lufta lite. känns det inte myyycket bättre nu?







ps. tack uriel för de fina orden.

rätt från usa med ups en fet blixt att fota människa och häst. go jul önskar henke