av folk man lär känna här och var finns det några man liksom hakar upp lite me och hänger, några man fastnar för på riktigt, sen finns det fan vissa som man superlimmas ihop med och växer fast i.

jag har min bästa bästa bästa bästa vän som är i frankrike just nu och vi är såna som har växt fast i varandra. det är svårt att säga hur var och varför, vi är väl inte så speciellt lika, eller olika? varför just henne liksom?

det vet jag inte men jag vet att det kan vara för att hon e henke-professor. hon kan allt om mig, hon kan titta på mig i två sekunder och berätta hur jag mår, vad jag tänker på och vad jag vill. hon vet alltid vad jag borde göra, hon vet alltid hur jag ska vara och hon förstår alltid mig.

sen hon drog i höstas har livet liksom blivit jävligt annurlunda, det finns ingen andra halva att stödja sig mot. det finns ingen som jag verkligen skulle ge mitt liv till om det krisade. kanske det är därför som hela året vart kaos?

om du läser det här så saknar jag arslet av mig, de finns ingen annan i världen som kan ta din plats, i alla fall inte i min värld. 

du e fanimej bäst.

idag har vart en sån dag som liksom flög iväg för man gjorde så mycket saker som inte märktes att det tog sån tid att man inte märkte vart tiden tog vägen, typ.

jag har iaf levt dagen på ulriksdals slottsteater, confidencen, där jag agerat som den mycket elake och försmädlige karaktären Don Fernan Gomez, eller Storkommendören, i pjäsen Fårakällan.