min pappa är stenhård.

i går blev jag bakis som en stenhög ragga på roppe uppdragen ur sängen på tok för tidigt av mor min som med skrik och panik förklarar hur pappa ramlat av hästen och brutit armen. snabbt slänga på mig alladinbrallorna och in i bilen, fortfarande rejält omtöcknad efter gårdagens bravader, lite smådimmig, springer vi igenom skogen och skriker PAAPPAA... INGMAAAAR... PAAAAAAAAPPAAA.. allt går i slowmotion. allt känns som i en film. vi springer.. solen letar sig spretigt igenom lövverket.. där är han.. han ligger där framme.. kom igen nu.. bara lite till..

-ja va bra, faxar du dom på tisdag då? perfekt, du nu kommer min familj här. perfekt. men då ses vi, bra hej.

DÄR LIGGER MIN PAPPA I SOLEN OCH SNACKAR JOBB I TELEFON!

-hur mår du pappa?
-ne de e lugnt, gör inte så ont. men av är den..
pappa tar tag i underarmen femton centimeter upp lyfter och till min fasa ser jag att handleden flyttat upp en halv dm från där den brukar sitta på normala människor.
-jo av är den alltid, fyller han i som om vi inte förstod. vi får nog ta och snabba på lite för om det börjar göra ont så kanske jag tuppar av och det skulle ju va jobbigt. hitta några grenar så kan vi spjäla det här ska ni se.

vad är han för john wayne egentligen? jag skulle få panik och slänga mig i dödsångest och skrika allt ja kunde. han ligger där och vickar lite på armen och vill spjäla med GRENAR!!?!

till slut lyckades vi övertala honom om ambulans och sjukhus, så nu struttar han runt hemma rätt nöjd med att vara sjukskriven. i själen har han nog cowboyboots iaf.