jag gillar att komma ihåg drömmar. inte såna där drömmar som alla måste ha för att vara människor, jag-vill-bli-delfinskötare-drömmen, utan dom kaosartade drömmar som man drömmer precis innan man vaknar. det där tillståndet som inträffar när urklockan vet att kroppen vaknar snart och man är på väg upp och hjärnan börjar funka igen och faktist registrerar det som händer innuti den.

det bland det bästa och bland det värsta. för drömmar ljuger sällan. ibland så blir den snarare slängd i ansiktet på en, en dröm som berättar dom där jobbiga sakerna man lyckats förtränga och inte vill veta att man känner eller tycker.


jag hade tänkt berätta om min dröm men vette fan om ja pallar. det har väl vart lite mycke på sistone. å ändå inte.






...









jag har varit full sen i onsdags. vad händer inte under fyra dagars fylla?

undrar om det är en sista typ omedveten grasp of air innan jag obönhörligen lämnar mina tonår bakom mig. jag fyller tjugo på lördag. tycker ändå jag är en fruktansvärt vuxen människa, jag har alltid vart väldigt vuxen av mig. men ändå är det nåt som skrämmer mig med ålder, och jag kommer inte riktigt på vad det är. jag tror det är förväntningarna som sätts på en.

jag tyckte det var sjukt kul att fylla arton, men ganska jobbigt att fylla nitton. för är man arton är man arton, man är artonåriga killen, man har råd att vara lite dum i huvet utan att förtroendekapitalet naggas i kanten. men nitton. då ska man ha tagit sig ett steg längre. om jag inte gjort det då? utan bara mitt födelsedatum råkar vara där det är?




åå va skönt å lufta lite. känns det inte myyycket bättre nu?







ps. tack uriel för de fina orden.