generellt sett är jag en väldigt snäll människa. jag blir väldigt sällan upprörd. enligt mig så löser det väldigt få saker, ilskan ställer sig bara som en vägg emellan problemet och lösningen och de e sjukt svårt att slå sönder, höppa över eller smita runt den.

men idag blev jag arg, såndär ilska som kommer väldigt snabbt och väldigt hårt. jag skulle träffa en gammal kär vän, en vän som jag träffar alldeles för sällan. problem nummer ett med oss två är att vi bor en bit från varandra, och vi har inte direkt några gemensamma vänner sådär på rak arm så när vi ska ses så måste vi planera och planera lite mer. problemet nummer två är också att båda vi är vääldigt bra på att glömma, fördrömma och påminna oss om att vi faktist har bestämt att vi ska ses. vi går om varandra och missar våra chanser rätt ofta. och nån brukar alltid bli tvungen skicka det där smst, du jag är ledsen men vi kan inte ses ida. eller, fan vi skulle ju setts igår förlåt.

men nu skulle vi iaf ses, och jag satt så förnöjt på tåget in till stora staden och löste korsord i godan ro. så får jag smst:

hej, ja du.. du kommer bli jättearg på mig men vi kan inte ses ida, bajs fan puss hej.

och då kände jag att de kom, den där sällan upplevda ilskan som kan komma så snabbt. kombinerat med nån slags trötthet och att jag planerat dagen efter det här OCH att jag kom på att jag skulle behöva slå ihjäl fyra timmar av mitt liv på nåt livstrött (vilket jag, btw, är väldigt bra på . men det är ett annat kapitel). jag blev förbannad.

du kunde inte kläckt ur dig det här lite tidigare ditt jävla flarn? va fan.. ja sitter ju på tåget in nu. du e så sjukt jobbig ibland..

nåt i den stilen flög ut i etern till mottagaren.




...

nu kommer historien tappa sin udd lite, då jag faktist inte vill avslöja i detalj det svaret jag fick. det var lite för privat för cybernätet, men låt oss säga att det var ett HÖGST legitimt skäl till att banga mig idag och kanske skriva ett smått otrevligt sms som besked på detta.


och det kom över mig, skulden. varför, varför, varför i helvete kunde jag inte bara ha svarat typ: va synd, varför då? har det hänt nåt?

åter igen så får jag ett besked från nån slags högre makt eller slump att man skall vara snäll mot människor. de blir bättre då.
















dagens besvikelse: kanske inte just dagens besvikelse, mer en generell besvikelse över en konsekvens av vem jag är. jag är för det mesta en OTROLIGT sorglös person, och det är väl på sitt sätt lite sorgligt, men jag väljer att leva på det sättet. jag tror hellre på en histora än att misstro den, det är ju roligare om den är sann. jag litar hellre på en person än att vara vaksam och misstänksam. jag är naiv, blåögd och allmänt glad. jag har inga större tragedier som har hänt mig, och dom som funnits där har jag oftast hanterat på ett bra sätt och har inte satt några grava spår i mig. följderna av mina tragedier har snarare blivit åt det andra hållet, positiva. jag har lärt mig, har fått ett nytt sätt att se på saker och bla bla bla.. MEN det jag ska komma till är att just för att jag är som jag är så blir jag aldrig inkluderad i djupare samtal om tragedier. nån kan sitta och gråta och jag kan komma fram och lägga armen runt na och säga hej hur mår du? och det svaret man får är att jag inte skulle förstå. jag lovar jag förstår. jag förstår nog bättre än de flesta. det är jag besviken på idag.






dagens bekännelse: jag brukar ibland dagdrömma om att jag dör, eller är med om en väldigt svår olycka och om alla som kommer tycka så jävla synd om mig och ge mig sån enorm bekräftelse på att jag är fin och fortfarande en bra människa. jag brukar komma på mig själv och sen nypa mig väldigt hårt i armen som straff. så får man inte göra henrik. fy.