jag tänkte fortsätta att hata och skriva ett långt inlägg om blondinbella, sverige som tappat fotgreppet och mediavärldens idioti. och lägga vikten på att hon inte har något som HELST vettigt att säga, jag vill inte veta vad hon åt till frukost, var hon handlade middag, var hon tränar, vad hon har på sig, vad hennes mamma tycker, när hon går på toa, hur hennes bajskorvar ser ut, vad hennes kompis sa om hennes bögkompis dejt.. och eftersom jag inte vill veta det så läser jag inte bloggen, enkelt. men att det är så OTROLIGT många människor som verkligen vill veta om det var permesan i hennes lunchsallad eller inte! hon har fyllt en helt blogg med så otroligt mycket bajs så det är helt otroligt att hon inte drunknar i det!
en HEL blogg om ingenting.






sen kom jag på att enda skillnaden mellan hennes och min blogg nog är att hon har fler läsare än vad jag har.












ps. jag hitta en metro från i SOMRAS på tunnelbanan. börja läsa den och tyckte att jag hört de flesta nyheterna, kollade datumet och den var från typ. 3 juli..

i mitt huvud började genast värsta disneyfilmen spelas upp. "lilla tidningen metro på äventyr". hur han föddes ur tryckeriet för att precis som alla de andra tidningarna leva en dag och sen försvinna i all evighet. men han var inte som dom andra metrosarna. han ville inte dö ensam i en pappersinsamling på haninge station. han hade större planer än så.. en lång och detaljrik historia om hur han rest runt världen, räddat en city i nöd från en stor skogsbrand, seglat på östanvinden över stilla havet, blivit läst av vår samtids stora genier för att sedan ett halvår senare, vilket nog motsvarar en herrans massa tidningsår, landa på ett tunnelbanesäte i sverige för att en fröjdig ung man ska plocka upp den och känna dess värdighet rullade igång i huvet på mig. jag blev så inne i mina fantasier att jag missa min station . nu ligger den hemma och kommer inte dö i första taget.

men på riktigt hur har en metro från i somras hamnat på tunnelbanan i januari året efter. det skulle jag vilja veta.