ibland behövs det
En sån gammal saga som man knappt kommer ihåg något av, men man kommer ihåg känslan av det magiska. Att man försvann in i en annan värld som var helt fantastisk och spännande, man ville aldrig att det skulle ta slut. Och när någon börjar berätta sagan kommer man plötsligt ihåg vartenda ord, men magin är på något sätt borta. Vi är kanske en sån saga.
För ända sen jag träffade dig har jag varit hopplöst förälskad på ett sådant magiskt sätt som jag oftast inte förstår mig på. Varenda sekund med dig har känts som en bubbla, en film. Att kliva in i en värld som man aldrig vill försvinna ut ur. En saga.
Du stod på andra sidan gårdsplanen. Emellan oss var ett hav av glada förhoppningsfulla föräldrar med deras barn som snart skulle konfirmeras. Jag var där för min kompis gick på samma läger som dig och stod just då bara och stirrade ut i mängden av människor som sprang fram och tillbaka. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var intressant att det hela tiden bildades luckor mellan personer som gick åt det ena hållet och personer som gick åt det andra hållet. Genom luckorna kunde man se vad som hände på andra sidan planen. Så såg jag dig, mitt emellan två personer i ungefär en tredjedels sekund. Du tittade bort åt ett annat håll så du kunde inte se mig men jag såg dig. Luckan stängdes och öppnades ungefär en tredjedels sekund senare. Då såg du på mig, in i mina ögon. Som en blixt.
Jag var förlorad utan att egentligen veta om det, utan räddning, för alltid.
Jag vet inte om det är sant, kanske min hjärna bara förstärkt just det ögonblicket, att jag undermedvetet gjort det större och häftigare än det egentligen var men jag kommer tydligt och klart ihåg att tiden stannade, ja… jag kommer mycket tydligt och mycket klart ihåg att tiden stod still. Luckan mellan människorna skulle ha stängt sig ungefär en halv sekund senare stängdes inte. Människorna som hela tiden rörde sig runt, runt rörde inte på sig, de stod still. Det dova sorlet som automatiskt skapas av att det är mer än tjugoen personer på en liten area dog, det blev helt tyst. Tiden hade absolut stannat. Det var bara du som rörde på sig. Du tittade på mig och dina blå ögon etsade sig fast på min näthinna. Du log, såg in i mina ögon och jag såg vad du tänkte:
– Egentligen skulle vi nog kunna bli en saga.
Jag var förlorad. Jag var kär. Jag var hopplöst förälskad.
Jag vågade prata med dig den dagen, du var underbar. Vi bytte nummer, sågs några dagar senare, vi åt glass, vi skrattade tillsammans, vi låg på rygg i en park och såg på molnen, drömde, fantiserade och hånglade. Vi hånglade i vartenda gathörn vi stod i, i varenda rulltrappa, vi var ett sånt par som folk tittade på och log. Det var som en film, en bubbla som bara vi två rymdes i. Vi gick på promenader, vi gick på fester, vi kokade te, vi hånglade i hällregnet och höstlöven och bland gigantiska snöflingor, vi var de två som fick namnet dom. Det var alltid vi, för alltid. Vi var så förälskade som två människor kan bli i varandra.
Mitt i svetten, värmen, lakanen, öppenheten och nakenheten kände jag din kropp så tätt emot min att dina hjärtslag blev en del av mig, du skakade, du stönade högt. Vi smälte ihop. Efteråt stod vi i duschen och sjöng en gammal musikallåt om att ta över världen. Jag kände hur din hand sakta rörde vid mitt bröst och du sa att du var lycklig.
Vi var förälskade på ett sätt som vi inte trodde var möjligt, intensivt och häftigt, totalt och fantastiskt med en miljard saker som bara vi två förstod, med en miljard band emellan oss som aldrig skulle gå att klippa av, som aldrig skulle försvinna, som aldrig skulle gå av. Aldrig.
Men vi lyckades inte hålla balansen. Du var som du var, intressant, spännande, flörtig, vacker, sexig, fantastisk och underbar. Inte konstigt att fler än jag gillade dig, och jag blev svartsjuk. Jag ville det inte, jag hatade det, jag ville verkligen inte bli det men jag blev det ändå. Hela tiden, det var som en sjukdom som åt upp mig. Sakta började filmen spåra ur, sakta började bubblan spricka, explodera. Vi älskade varandra för mycket för att det skulle vara möjligt, vi brydde oss för mycket, vi ville alldeles för mycket.
Fulla stod vi och skrek på varandra under en bro av förortsbetong. Vi skrek elaka saker, vi skrek hemska saker, vi grät och skrek. Det växte upp en vägg emellan oss som båda ville riva, spränga eller klättra över men ingen lyckades. Jag sprang iväg åt andra hållet, jag hade ingenstans att ta vägen, jag bara sprang, jag hatade dig och du hatade mig.
Jag älskade dig och du älskade mig.
Sakta så blev det för mycket för båda. Vanliga par brukar tröttna på varandra. Spänningen försvinner, ingenting är som det var förut, de förändras, de blir tråkiga, dom blir intresserad av andra. Men vi var aldrig ett vanligt par. För oss var det tvärtom, för oss blev det för mycket. Vi kunde inte hantera all kärlek, vi kunde inte hantera tanken på att de kunde ta slut, vi stängde av, vi la ner, vi bröt upp.
Vi sågs inte på länge, nästan inte alls. Kanske ibland på någon fest, ibland på stan, ibland på bussen. Du bytte skola, jag skaffade många nya kompisar, du skaffade många nya kompisar. Du skaffade en ny, jag hånglade runt. Jag tänkte på dig nästan varje dag. Det gör jag fortfarande.
Och varje gång jag ser dig skriker hela min kropp, jag blir vettskrämd, jag fryser, jag kan inte tänka klart. Jag vill ha dig.
Jag hör ljud komma ur min mun:
– Tja. Läget?
Jag tänker:
– Älska mig, snälla.
Egentligen vet jag inte hur vi hamnade här, där vi är nu. Båda står utanför och gråter. I måndags fick jag ett sms av dig.
Du skrev att du tyckte jag var fin och du undrade om jag visste om det.
Egentligen är vi nog en saga, vi två.
du är medveten om att du skriver riktigt, riktigt jävla bra, va?
Gu va fint du skriver...
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är stum.
"Och du kan inte fånga mig och jag kan inte fånga dig för jag vet att hela stan vill ha dig"
Vad svarade du då?
samma här
Tänk att få vara den du skriver brevet till. Tänk att du har gåvan väldigt få har: att göra svenska språket till något vackert. Att kunna klä känslor i ord är den största kunskapen du har. Du och väldigt få med dig.
du skriver helt sjukt bra, din blogg är bäst i sverige! punkt slut
okeeeeeeeeeyyy
henkan hjärtat....
Är det okej att jag gråter för att det är så vackert, så fantastiskt fint att det ilar i hela kroppen som det brukar ila i tänderna. Ush. Han finns för mig med. Han i min saga, och jag gråter henrik. För jag känner precis som du. Fast vi älskade aldrig varandra. I min saga var kärleken hemlig. Vi tog på varandra men älskade inte varandra. Ändå gråter jag nu. Salta beska ångesttårar. Jag fascineras av dig underliga människa. Skriv något i min blogg. M
så vackert. salta små tårar klättrar ner för mina kinder...