i torsdags tog jag mitt första steg mot hollywood, då jag för första gången på riktigt fick BETALT för att stå framför kameran! för dom som anser sig någolunda bevandrade i amatörteaterns och amatörfilmandets värld (jag räknar mig till den skaran) så är betalning en ynnest som är få förunnade. du kan få lite käk, kanske lite godis, kanske ersättning för sl typ eller liknande saker. i de flesta fall så måste man tillåme betala för att få vara med att ha roligt! MEN INTE NU LÄNGRE! för en gång skull fick jag betalt för min möda.

det var ju iof inget jätteschtekigt, ingen ny cool svensk ungdomsfilm, inga nakenscener med misha barton eller nåt sånt, utan det var ett programledarjobb för en informationsfilm åt konsumentverket. men de va faktist rätt kul, de va som REA men liksom.. jag. haha. och lite äldre. mingla me sköna soffan hela dan i farsta centrum, speedlärde mig manus och talade om (citat) "...allt från öppet köp till att gå i borgen för någon!" visst verkar det stimulerande? nej? nehe. skit på dig då.
















bekännelse (tycker det är på g, var för länge sen):
jag älskar verkligen att flirta, alltså verkligen. jag tycker typ det är det bästa som finns. det är oftast brutalt mycket roligare än när man tillslut får hångla, ja menar. jag har vart med om bara en puss, eller kanske bara ett ögonkast, som känts mer i magen än ett jävla ligg gjort. det är så stört hur saker och ting påverkar en. men oftast så är ju allt som leder upp till det fysiska så sjukt mycke mer fantastiskt, man tittar försiktigt på varandra, lite i smyg så, kanske hamnar bredvid varandra i köket, snackar lite skit, skrattar, delar en cigg, flyttar händerna sakta närmre varandra, ser på varandra, kommer sakta närmre varandra, stänger ögonen och i det ögonblicket, just där, så båda vet att nu kommer kyssen, då tycker jag att man borde stänga av allt och behålla just det för det blir inte bättre än just där och då och just så.





och jag vill göra en till för man har massa tid att tänka när man är sjuk:
jag hatar att jag är så otroligt jävla svensk och rädd, rädd för att vara ärlig, för folk kanske tycker att jag är nån jävla stropp och skrytmåns. jag har alltid varit brutalt lättlärd, och fattar alltid allting folk säger till mig väldigt snabbt. detta, tillsammans med att jag även kan snacka brutalt mycke skit, har skaffat mig bra betyg genom skolgången. men jag är på nåt sätt rädd för att berätta för folk om det, jag vet inte varför. om nån frågar säger ja typ: nee jaao.. dom är väääl ok. varför skall man skämmas för saker man gör bra? skämmas ska man göra för saker man gjort fel, inte rätt.