ni vet känslan av att slumpen bara leker med en och att de e en liten jävla värld man bor i egentligen? inte? nehe. jag har haft en helg fylld av såna upplevelser.

de började i fredags. efter vi käkat pasta å druckit folköl hemma hos hannes, tagit en sväng förbi k15 skulle vi till kvällens mål, en fest på odenplan hos hannes polare. vi hade tillome köpt en gosekanin som hette filip till henne. det första som händer när vi kommit dit och jag ska hälsa på värdinnan för kvällen är att hon ser på mig med stora ögon och därefter utbrister: MEN DE E JU DU JU!! jag fattade ingenting.

för typ två veckor sen så satt jag på ett cafe och utövade min nya favoritsysselsättning, döda tid. inte en chans att jag om jag slutar tre och ska va i stan sju åker hem, är hemma en timme å sen åker in till stan igen. så jag satt på cafet och dödade tid, läste nya transition, drack kaffe å va lite nöjd. jag tittade lite över lokalen och sen en så jävla söt tjej som satt med sin kompis och garvade. helt plötsligt så vände hon blicken mot mig och log typ, sen titta båda bort lite generat. men vi satt ändå och sneglade på varandra lite då och då, lite omedvetet så. aja, jag skulle gå men när jag passerade kassan så tänkte ja att.. va fan jag gör det. jag bad om penna och papper, skrev ned mitt telefonnr och namn på en lapp gick fram till henne och hennes kompis och la den otroligt makalöst charmiga för att inte säga direkt sexiga kommentaren:

-du, ja vet att det här är lite omodernt, men ja tycker du e sjukt snygg åå ... ja du kan väl höra av dig om du har lust? tja.

sen vände jag mig om, tittade inte tillbaka och gick därifrån och tänkte egentligen inte så mycket mer på det efter ett par dagar. (för allas försäkran, detta är ingenting jag gör speciellt ofta, om jag ska vara ärlig så har jag faktist aldrig gjort det förut)

iaf, värdinnan för fredagens fest (som nu fått kaninen filip) var då denna kompis till tjejen. och tjejen var där. och hon fick fnatt och vi hade sjukt kul och garvade som fan åt allt och var övertygade i ölens fylletankar att det här var det sjukaste vi vart med om. hon hade pojkvän och hennes kompis då (kvällens värdinna, hon med kaninen) hade övertalat henne om att inte ringa pga. pojkvännen. hon själv ville ringa och hade tänkt höra av sig för hon tyckte att om ja var så modig måste man väl iaf höra av sig.
dessutom hade jag träffat henne en gång till för ettochetthalvt år sen på centralen när ja skulle till malmö. allt var bara skumt och världen var liten. ps. jag tror vi ska fika nån dag.



helgens andra varför-är-världen-mindre-än-min-bakficka-för-händelse är alldeles nyss. jag var på julglögg hos min moster och hela släkten var samlad. de va glögg och pepparkakor, och alla mostrar och morbröder och kusiner och tjafs. min mamma är näst äldst i en syskonskara på nio st totalt och den absolut coolaste är den yngsta, eva, som e designer och allmänt häftig. hon har med sig sin nya pojkvän, och vi sitter och snackar lite strött om mode och sen kommer vi in på eftergymnasiala planer och han säger att han kom in på di och ville bli skådespelare, men gick på handels istället.
-har du ångrat dig? frågar jag.
-nej, inte direkt.
-var det lika svårt att komma in på handels då som nu?
-ja, jag hade ju 5.0 då och det var intagningen. men min dotter funderar på att gå där.
-jaså, hur gammal är hon då?
-18 år och går i vrg djursholm just nu.
-där känner ja lite folk, vad heter hon?
-amanda gumpert.
helt plötsligt så kommer jag på att jag har träffat mannen i fråga en gång tidigare då jag efter en sväng runt stockholms ölställen mött upp amanda för att sova hemma hos henne, och träffar amandas pappa på morgonen yrvaken, bakis och i bara kalsonger. ett möte som jag inte vill komma ihåg, och ett möte som jag framförallt vill att han inte skall komma ihåg och framför allt annat inte just nu.
-jaaaaha, men henne känner ju jag! och lingheim, å fiffi å lisa å matilda å alla dom! försöker jag med iaf och hoppas att han inte ska komma ihåg mig.
-jaha juste, hela gänget då. haha.
NU så tycker min mor att det är lägligt att lägga sig i diskussionen.
-men är det den amanda som du sov hos för ett par veckor sen? utbrister den jävla idioten.
-ja men juste, jag tyckte jag kände igen dig! va kul... svarar amandas pappa lite tryckt.
en pinsam tystnad följer.











ps. for the record så blev ja och amandas pappa kompisar sen, vi pratade öststatspolitik och ekonomi och andra vinners när det gäller att charma föräldrar. ingen skada skedd. men jag och amanda har nästan blivit släkt. hehe.