jag och många med mig bor i någon av stockholms förorter. kommunikationen fram och tillbaka till staden, de inre förorterna och för min del skolan och vännerna sker om man inte har pengar eller lov att åka bil med sl. sl. sl. sl. sl. detta jävla sl. roslagsbanan.

jag tror inte någon egentligen förstår hur mycket tid jag har spenderat på det där tåget, det är en hel del kan man påstå. jag och micke räknade att vi totalt har suttit på det där tåget en och en halv månad, tidsmässigt de senaste tre åren. på en höft. men ändå, EN OCH EN HALV MÅNAD!! det är över 50 dagar!!

men jag tycker inte det är så farligt längre, man hittar alltid nånting eller någon att underhålla sig med. men för dom allra jobbigaste tillfällerna har vi som åker tåg mycket utvecklat en förmåga att stänga av allting totalt, allt koppla bort allt. det är lite som yoga, det finns yogamästare som kan gå in i dvala på kommando, det här är något liknande. yoga-light. vi kan genom beslutsamhet och övning gå in i oss själva och bli okontaktbara och instängda, bara för att få tiden att gå utan att vi märker det.

och jag som tappat bort min mp3 spelare nångång tidigare i livet har blivit sjukligt bra på just den här förmågan, yoga-light. och lyckas nu jämt och ständigt hitta mig själv med öppen mun, halvdregglande och tom blick när någon knuffar till mig och igår så var det en tant. det var en tant som ville sitta bredvid mig.

tåget hade inte lämnat östra station än, men jag hade redan börjat gå in i dvalan och satt lite i mina egna tankar, munnen började sakta att glipa och ögonen blev blankare och blankare. och då kom den jävla tanten och ville sitta bredvid mig. jag hade ett paraply som stod lutat mot sätet mitt emot och jag upptäckte tanten efter kanske tre sekunder, tittade på henne, som tittade på paraplyt, sen tittade jag på paraplyt och flyttade på det och tanten satte sig. men hon var så jävla lack så hon spenderade 20 minuter av resan åt att verkligen stirra hatiskt på mig. alltså, mordiskt. hon ville mörda mig. jag såg åt hennes håll då och då men hon släppte inte blicken. och till råga på allt, halvvägs så BYTTE hon säte. på mitt tåg så ser det ut så att det är fyrkanter med fyra säten mot varandra på varje sida av mittgången. och i min fyrkant satt det bara jag och hon FLYTTADE till en där det redan satt två bara för hon hatade mig så mycket och hon slutade inte stirra på mig för det. jävla pucko. 
 














känner att det var ett tag sen nu.
dagens bekännelse:  jag är barnsligt petig med att få cred för saker jag gjort bra, eller framförallt för saker jag gjort. om någon tar åt sig berömmelsen för saker jag gjort blir jag faktist mäktigt förbannad, det är bland dom enda sakerna som gör mig riktigt jävla arg och jag har aldrig förstått varför. ibland blir jag nästan arg på mig själv för att jag blir så arg. exempel: vi ska bjuda över goda vänner till familjen, pappa och jag ska laga mat. pappa gör: köper färdiggjorda fiskspett och sätter på gasolgrillen. henrik gör: en grillglaze, kall citronsås, potatishalvor i ung, grillar grillspetten, kryddar maten, gör en sallad och en dressing och dukar. pappa gör: dricker vin. henrik gör: allt. när sedan gästerna kommer så säger dom, å gud vad gott och då sitter min jävla pappa i änden av bordet lite smått berusad och säger "ja det var lite knepigt att laga, men ja klarade det till slut. smaka på såsen, visst är den god". och jag höll på att få tuppjuck, jag blev så jäääävla arg så jag dog nästan av hjärtrusningen. och det här ska jag säga att det är inte likt mig, det är väldigt få saker som jag blir arg på eller för men just när någon tar åt sig cred för någonting JAG gjort blir jag riktigt förbannad. jag tycker det är pinsamt.