jag hittade en gammal anteckningsbok (en sån liten svart med rött i kanterna på bladen) på tunnelbanan idag. den bidrog till en typ megaflash, en sån där tiden verkligen stannar på riktigt för den var identisk med en som jag skrev i på en bussresa (jag var pruttfull) nånstans i nacka när jag var destruktivt tokkär i en tjej.. men den här var helt sönder och jävligt sliten. det var bara skrivet fyra fem sidor och det hade fanimej lika gärna kunna ha vart jag som skrivit dom just då på den bussen. men i den här så stod det:

jag tänker att du är allt men jag vågar nog inte berätta. jag vill inte hamna i spår och göra saker med skallen, snälla låt mig använda mitt hjärta för det är det som vi två gör bäst. du blir större och viktigare för varje sekund jag träffar dig, ditt mod att orka och inte ge upp. det är klart att du tvekar ibland, men tveka aldrig på mig. vi letar oss in i varandra på konstiga vägar och sätt.
ibland blir jag rädd för jag vet inte hur jag ska göra. du är en drlm som man inte vågar tro på. jag är rädd för vad du kan få mig att göra, när jag är med dig känns allt så bra och så på riktigt att det blir overkligt, det känns för bra. men det är nog det jag vill också, att det ska kännas overkligt bra. och när sa så kändes det så stort, typ som en bekräftelse. när jag såg dig ledsen idag så vågade jag inte röra dig. det kändes som att du skulle sprängas eller dö eller brytas eller som jag skulle få en gigantisk stöt av något slag.
men som jag.. jag vet att jag inte gjort någonting lätt för dig, ibland känns det som att det enda jag har gjort är att förstöra. att jag brutit sönder dig i små små bitar som jag försöker bära på fel sätt, sen sätter jag ihop dom fel och tappar en bit eller råkar ha sönder något för jag klämmer för hårt.
JAG VILL INTE ATT DET SKA HÄNDA.
du kommer att räcka till, jag känner för starkt. vi är otroligt lika, vi spelar spel och roller. jag är häftiga killen som har allt, älskar allt och vill inte ändra något. men mina önskelistor är alltid fulla, jag jagar alltid, jag leter efter en

sen var det liksom slut. jag vill veta vad som hände sen efter det där. det känns som det var ett brev som liksom inte kom fram. ska sätta upp några lappar i mörby tror jag, det här brevet ska komma fram!