då var man helt ensam hemma då. helt, alltså. min familj består av mamma, pappa, jag, syster, mindre syster, en katt och en hamster. alla i vårt hushåll och i vår familj ska, måste, kräver och vill synas, höras och vara i centrum hela tiden. alltså, hela tiden. våra familjemiddagar består i att alla sitter och bladdrar om sina egna saker och försöker desperat få någon annan att lyssna på allt fantastiskt man har att säga. vi skyller alla gener på farmor för hon var bäst.

men kontrasten av att hela tiden ha nånting som händer runomkring en och nu när det inte är någon här, speciellt på kvällen, är ganska stor. allt är så tyst. och jag som kommer från en familj i övre medelklass-skiktet (dompan ligger på kylning) bor tyvärr (iaf tyvärr just nu) i en ganska stor villa och är man helt själv i en ganska stor villa och är en ganska liten henrik så är det väldigt väldigt tyst. jag har haft alla stereos och tv apparater igång samtidigt på dagarna för att känna mig lite mer hemma, och jag tycker det är väldigt sorgligt egentligen.

en sak jag verkligen tänkt på som är ganska markant är hela städ och ordningsbiten. vi kan väl komma överens om ett par grejer? att någonting är städat och i ordning betyder att man hittar det man behöver hitta. kort och slätt och rakt och mätt. att städa i sin tur, innebär ju bara att man flyttar på saker. du ställer boken där, lägger in ren tvätt i garderoben, flyttar nyaste skivan från fönsterbrädet till cd-hyllan, skiten till papperskorgen och dammet till dammsugaren.
jag är en människa som lever i ett smått kaos runt omkring mig nästan jämt, men jag har ordning ändå. jag hittar alltid saker jag behöver, jag vet vart pappret ligger (-det är ju i högen för fan vart annars?) även fast jag fick det en månad innan (högen ligger ju i kronologisk ordning, bara att reka), eller vart tröjan som jag lånade finns (-tror jenny lånade den) eller vart man lagt boken man borde läsa. jag har städat kaos för det är jag som skapat det, jag satte reglerna (dödssynd för kläder på golvet) och bygger succesivt på mitt kaos, alltså skulle jag vilja påstå att jag har det ordnat och städat på ett sätt. mitt sätt.
när min mamma städar mitt rum däremot, så hittar jag ingenting. för det enda hon gör är att hon tar alla mina småhögar med saker som ligger i dom små högarna av en helt uppenbar anledning som hon antagligen missar helt den idioten och slänger ihop dom i en enda stor hög. JAG HITTAR JU INGENJÄVLATING! men när man inte har någon klåfingerälsklingsmamma som är där twentyfårsäven så ligger ju fan saker kvar där man lagt dom, det är ett intressant och fint fenomen.







dagens bekännelse: jag tror jag är en kåt ytlig mansgrisjävel egentligen. ibland kan jag undra vem jag försöker lura liksom?